back from the dead.

klockan är 6.10 och jag har varit uppe sedan 5.30 igår morse. borde sova men det är ljust ute och drösvis av kvittrande fåglar. jag hinner sova max 3-4 timmar då jag skojigt nog ska plugga på en gruppuppgift med några i min skola. jag har i alla fall haft en fenomenalt mysig, underbar kväll/natt!

åh. alltså dansa aldrig nykter på en klubb som har ljus och speglar.

var på studentskiva igår, gick och la mig 2-2.30, gick upp 6.30. hade svenska/filosofiseminarium men det värsta av allt: argumenterande tal på svenskan (nationella)!! :( hemskt! det mest fasansfulla jag vet, jag har alltid haft en extrem scenskräck. den enda föda jag hade hunnit fått i mig var baljvis med kaffe, jag kände för att kräkas av nervositet, vågade inte ha det förbaskade talet i början och sen blev det bara värre och värre, hade nästan sist. kunde inte ens skriva mitt namn på tavlan darrade så mycket, min hand darrade när jag höll i pappret, jag glömde bort allt jag skulle säga, sa "ehm öh" istället, pratade definitivt för kort stund! talet var tvunget att vara prick 5 min. vid minsta lilla tidsskillnad riskerar betyget att bli sänkt. GREAT!

imorgon är det matte c-prov...

veckan innan lovet skulle man hålla ett argumenterande tal på svenskan som en del i nationella provet. jag sa att jag hellre ville ha mitt efter lovet (man fick välja) eftersom jag har scenskräck och behöver öva ordentligt. imorse när jag skulle åka till skolan och läste någon artikel i metro klickade det plötsligt till i min slöa hjärna; "men vaah? onsdag imorgon? svenska! ey? svenskatal?" mycket riktigt. jag har dock inte skrivit en bokstav, inte ens kommit på ett ämne. har jag haft tid på mig? mjo, litegrann... sisådär HELA LOVET!! jag är så korkad! jag dör! så typiskt mig! hur som helst, när jag kom till skolan såg jag att jag hade fått ett mail och vad stod där jo; att svenskatalen som skulle ha varit på onsdagen är flyttade till på torsdag, tack vare en lycklig slump. halleluja! ibland har jag löjligt mycket tur. nu innebär det att jag inte har någon svenska på onsdagen, slutar kl. 12.10, och istället kan skriva svenskatal, plugga matte, läsa animal farm till caset och piffa till mig eftersom jag (lämpligt nog) ska på studentskiva mellan kl. 21-02 samma dag. hmm... och filosofi/svenskaseminarium och svenskatal dagen efter. kommer gå bra. hah.

det är så mysigt att sitta på kaféer nattetid och prata, tänka, och leka intellektuell bohem. jag önskar jag kunde göra det jämt.

jag har alltid varit den subkulturiga typen. jag har varit (någon form utav) punkare, jag har varit popare, indiepanda, various indiekid, gothare, synthare osv. kanske är det därför som jag i 9:an fick någon form utav identitetskris. jag upptäckte att jag inte längre, helt och fullt, kunde identifiera mig med någon utav mina alternativa dragelser. istället kände jag ett stort behov av att bli en normal typ; planerade att låta mitt tidigare svarta hår växa ut och bli brunt, orkade inte vänta och färgade det kycklinggult (mycket lyckat), skaffade "normala" kläder: vanliga jeans och vanliga tröjor. kände mig fortfarande inte särskilt normal, snarare fruktansvärt tråkig. äntligen skulle jag slippa bördan att vara den coola, jag skulle bara vara som alla andra. det passade mig inte alls. inte det minsta. jag kände mig snarare identitetslös. lustigt egentligen; musik är så viktigt för mig att det är rent löjligt, det var nämligen det som utlöste hela den här krisen. en morgon vaknade jag upp och kände att jag inte längre kunde lyssna på samma band som tidigare. jag var trött på dem och jag var därmed också trött på hela subkulturen som omgav musiken. problemet var bara att jag inte hittade något nytt fack att placera mig i, någon ny musik att anpassa mig efter. jag var helt lost och jag hade gult hår.
givetvis har jag förändrats sen dess men på ett helt annat sätt, positivt skulle jag nog vilja säga. för all del, jag må se lustig ut, nästan skrattretande med min, ehrm, något speciella klädsmak som får mig att se ut som en excentrisk sumobrottare i pygméformat. det ökar knappast mina chanser hos den manliga könet men på något sätt är det ändå jag. jag har inget behov av att synas, av att vara i centrum men jag vill heller aldrig begränsa mig, mitt utseende, mina kläder eller min musiksmak bara för att tillfredsställa andra, för att smälta in i mängden. jag lever i min egna lilla bubbla och jag älskar det! hur grå och tråkig vore inte vardagen om man inte ens hade det? med tiden har dock min klädstil har blivit allt mer schizofren... nu när jag inte längre svimmar av tanken på att peta på ett plagg med färg, nu när jag lyssnar på musik helt över genrerna och inte ens själv vet vad jag ska kalla min musiksmak (även om jag är svag för indierock) hur ska jag då klä mig? för det är trots allt musiken som alltid har inspirerat mig. p.g.a. denna splittring passar jag egentligen inte in någonstans. allt är ju så fruktansvärt mycket lättare när man bara följer några stilregler i en subkultur. det är inte så att jag inte kan identifiera mig med de snygga indiekidsen, skinsen, rockabillysarna, electrokidsen, rockslynglarna eller de hippa söderkidsen. jag tvivlar dock starkt på att de kan identifiera sig med mig!
hmm...

åh nej. nu har jag lovat papi att jag ska vara hemma hos honom imorgon mellan kl. 12-16 så att jag kan öppna dörren åt dem som kommer för att läsa av elmätaren. jag är så dum, så dum. jag kommer ju inte ens kunna lämna huset under 5 min. tänkte inte riktigt så långt. de kan ju precis lika gärna komma kl. 15.59 och då har jag suttit där i 4 mysiga timmar i min husarrest och stirrat in i väggen. aah.

han är ju så söt att det gör ont!! eller stilig, vad vet jag.
jag är svag för rockslynglar.

igår såg jag den sämsta filmen någonsin. med min familj. på bio. men den var dålig i alla fall. jag ville bara springa iväg eller helst sova.

aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin känner jag mig så cool och upprymd som när jag lyssnar på dessa två! det här är inte musik, det är en jävla drog!

yes! ingen svenska, min svenskalärare är sjuk. ingen franska, min franskalärare är sjuk.
jag skulle ha haft franskaprov på en franskabok jag inte förstår! nu är jag ledig. den här dagen äger!

tåget rullar in mot perrongen. människor strömmar in genom dörrarna. långt, långt borta börjar paniken så smått växa fram hos en raskt gående människa. paniken får grepp på allvar och blir till fasa. gången blir till joggande, joggandet blir till en okontrollerad språngmarsch. hjärtslagen pulserar i strupen. nästan där. springer genom spärrarna. slår i höftbenet. vill skrika till av smärta. fortsätter att springa. ytterligare några stapplande steg och så äntligen; framme! magen pirrar till av lycka. yes! men då... lyckan är som bortblåst, byts ut till en chockartad förvåning i klass med edward much's skriet i samma ögonblick som... dörrarna stängs!

hjälp, jag är ond!
det som ständigt lyser upp mina långtråkiga tågresor är just scenarion som detta. jag kan inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse när jag ser ett svettigt, flåsande ansikte följt av en häpen min samtidigt som dörrarna stängs. höjdpunkten är när tåget står kvar på perrongen i ca. 10 sekunder med stängda dörrar så att alla i vagnen ordentligt kan stirra och riktigt gotta sig i denne arme själs missöde.

i lördags gick jag ut. kände mig hyfsat skabbig men ändå smått entusiastisk. jag hade sett fram emot att vi skulle gå till hc som ska ha ganska bra musik och helt ok människor. när vi kom dit var det dock helt tomt. lite fundersamma och chockade satte vi oss vid ett bord och hoppades på att fler skulle dyka upp. det gjorde de dock inte. det har tydligen varit en massa människor där en gång i tiden, så det var lite otippat (på en lördag dessutom). när "f" kom lite senare visade det sig att hon hade sett mig på streetstyle på ett ställe där jag inte trodde att någon  skulle se det, allra minst hon. illa. såg ju ut som en pygméliknande sumobrottare. :/
två hiphop(?)killar satte sig ner och började prata med oss, eller mig, eftersom de andra inte var överdrivet entusiastiska. "a" drog igång världens historia om att hon var med i maffian och övriga sa inte så mycket. jag tyckte hur som helst att det var trevligt med lite sällskap och den blonda killen var en söt liten grabb, fick smaka på hans drink (han var tjejen i sällskapet enligt honom själv då vi andra var macho och drack öl) och så sjöng de två gossarna för mig när de hörde att jag fyllt år. eh, inte pinsamt alls. efter en öde stund på hc bestämde vi oss för att traska vidare då det uppenbarligen inte skedde någon större förbättring. utan bättre alternativ bar det av till viper, men nu med en betydligt reducerad skara. vi tre som var kvar var dock inte redo att avsluta kvällen. vid viper var det betydligt mer party. fullt av dansande fjortisar och slimmon. perfekt. :D bara att skaka rumpa till dålig techno och justin timberlake. det var faktiskt oväntat roligt med lite dans på ett överbelamrat dansgolv med skabbiga killar hängande i hälarna. avdansade och glada bestämde vi oss för att åka hem. det var kallt, vi missade precis bussen men kl. halv sex var jag hemma.