back from the dead.

jag har alltid varit den subkulturiga typen. jag har varit (någon form utav) punkare, jag har varit popare, indiepanda, various indiekid, gothare, synthare osv. kanske är det därför som jag i 9:an fick någon form utav identitetskris. jag upptäckte att jag inte längre, helt och fullt, kunde identifiera mig med någon utav mina alternativa dragelser. istället kände jag ett stort behov av att bli en normal typ; planerade att låta mitt tidigare svarta hår växa ut och bli brunt, orkade inte vänta och färgade det kycklinggult (mycket lyckat), skaffade "normala" kläder: vanliga jeans och vanliga tröjor. kände mig fortfarande inte särskilt normal, snarare fruktansvärt tråkig. äntligen skulle jag slippa bördan att vara den coola, jag skulle bara vara som alla andra. det passade mig inte alls. inte det minsta. jag kände mig snarare identitetslös. lustigt egentligen; musik är så viktigt för mig att det är rent löjligt, det var nämligen det som utlöste hela den här krisen. en morgon vaknade jag upp och kände att jag inte längre kunde lyssna på samma band som tidigare. jag var trött på dem och jag var därmed också trött på hela subkulturen som omgav musiken. problemet var bara att jag inte hittade något nytt fack att placera mig i, någon ny musik att anpassa mig efter. jag var helt lost och jag hade gult hår.
givetvis har jag förändrats sen dess men på ett helt annat sätt, positivt skulle jag nog vilja säga. för all del, jag må se lustig ut, nästan skrattretande med min, ehrm, något speciella klädsmak som får mig att se ut som en excentrisk sumobrottare i pygméformat. det ökar knappast mina chanser hos den manliga könet men på något sätt är det ändå jag. jag har inget behov av att synas, av att vara i centrum men jag vill heller aldrig begränsa mig, mitt utseende, mina kläder eller min musiksmak bara för att tillfredsställa andra, för att smälta in i mängden. jag lever i min egna lilla bubbla och jag älskar det! hur grå och tråkig vore inte vardagen om man inte ens hade det? med tiden har dock min klädstil har blivit allt mer schizofren... nu när jag inte längre svimmar av tanken på att peta på ett plagg med färg, nu när jag lyssnar på musik helt över genrerna och inte ens själv vet vad jag ska kalla min musiksmak (även om jag är svag för indierock) hur ska jag då klä mig? för det är trots allt musiken som alltid har inspirerat mig. p.g.a. denna splittring passar jag egentligen inte in någonstans. allt är ju så fruktansvärt mycket lättare när man bara följer några stilregler i en subkultur. det är inte så att jag inte kan identifiera mig med de snygga indiekidsen, skinsen, rockabillysarna, electrokidsen, rockslynglarna eller de hippa söderkidsen. jag tvivlar dock starkt på att de kan identifiera sig med mig!
hmm...