back from the dead.

det är så mysigt att sitta på kaféer nattetid och prata, tänka, och leka intellektuell bohem. jag önskar jag kunde göra det jämt.

jag har alltid varit den subkulturiga typen. jag har varit (någon form utav) punkare, jag har varit popare, indiepanda, various indiekid, gothare, synthare osv. kanske är det därför som jag i 9:an fick någon form utav identitetskris. jag upptäckte att jag inte längre, helt och fullt, kunde identifiera mig med någon utav mina alternativa dragelser. istället kände jag ett stort behov av att bli en normal typ; planerade att låta mitt tidigare svarta hår växa ut och bli brunt, orkade inte vänta och färgade det kycklinggult (mycket lyckat), skaffade "normala" kläder: vanliga jeans och vanliga tröjor. kände mig fortfarande inte särskilt normal, snarare fruktansvärt tråkig. äntligen skulle jag slippa bördan att vara den coola, jag skulle bara vara som alla andra. det passade mig inte alls. inte det minsta. jag kände mig snarare identitetslös. lustigt egentligen; musik är så viktigt för mig att det är rent löjligt, det var nämligen det som utlöste hela den här krisen. en morgon vaknade jag upp och kände att jag inte längre kunde lyssna på samma band som tidigare. jag var trött på dem och jag var därmed också trött på hela subkulturen som omgav musiken. problemet var bara att jag inte hittade något nytt fack att placera mig i, någon ny musik att anpassa mig efter. jag var helt lost och jag hade gult hår.
givetvis har jag förändrats sen dess men på ett helt annat sätt, positivt skulle jag nog vilja säga. för all del, jag må se lustig ut, nästan skrattretande med min, ehrm, något speciella klädsmak som får mig att se ut som en excentrisk sumobrottare i pygméformat. det ökar knappast mina chanser hos den manliga könet men på något sätt är det ändå jag. jag har inget behov av att synas, av att vara i centrum men jag vill heller aldrig begränsa mig, mitt utseende, mina kläder eller min musiksmak bara för att tillfredsställa andra, för att smälta in i mängden. jag lever i min egna lilla bubbla och jag älskar det! hur grå och tråkig vore inte vardagen om man inte ens hade det? med tiden har dock min klädstil har blivit allt mer schizofren... nu när jag inte längre svimmar av tanken på att peta på ett plagg med färg, nu när jag lyssnar på musik helt över genrerna och inte ens själv vet vad jag ska kalla min musiksmak (även om jag är svag för indierock) hur ska jag då klä mig? för det är trots allt musiken som alltid har inspirerat mig. p.g.a. denna splittring passar jag egentligen inte in någonstans. allt är ju så fruktansvärt mycket lättare när man bara följer några stilregler i en subkultur. det är inte så att jag inte kan identifiera mig med de snygga indiekidsen, skinsen, rockabillysarna, electrokidsen, rockslynglarna eller de hippa söderkidsen. jag tvivlar dock starkt på att de kan identifiera sig med mig!
hmm...

åh nej. nu har jag lovat papi att jag ska vara hemma hos honom imorgon mellan kl. 12-16 så att jag kan öppna dörren åt dem som kommer för att läsa av elmätaren. jag är så dum, så dum. jag kommer ju inte ens kunna lämna huset under 5 min. tänkte inte riktigt så långt. de kan ju precis lika gärna komma kl. 15.59 och då har jag suttit där i 4 mysiga timmar i min husarrest och stirrat in i väggen. aah.

han är ju så söt att det gör ont!! eller stilig, vad vet jag.
jag är svag för rockslynglar.

igår såg jag den sämsta filmen någonsin. med min familj. på bio. men den var dålig i alla fall. jag ville bara springa iväg eller helst sova.

aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin känner jag mig så cool och upprymd som när jag lyssnar på dessa två! det här är inte musik, det är en jävla drog!

yes! ingen svenska, min svenskalärare är sjuk. ingen franska, min franskalärare är sjuk.
jag skulle ha haft franskaprov på en franskabok jag inte förstår! nu är jag ledig. den här dagen äger!

tåget rullar in mot perrongen. människor strömmar in genom dörrarna. långt, långt borta börjar paniken så smått växa fram hos en raskt gående människa. paniken får grepp på allvar och blir till fasa. gången blir till joggande, joggandet blir till en okontrollerad språngmarsch. hjärtslagen pulserar i strupen. nästan där. springer genom spärrarna. slår i höftbenet. vill skrika till av smärta. fortsätter att springa. ytterligare några stapplande steg och så äntligen; framme! magen pirrar till av lycka. yes! men då... lyckan är som bortblåst, byts ut till en chockartad förvåning i klass med edward much's skriet i samma ögonblick som... dörrarna stängs!

hjälp, jag är ond!
det som ständigt lyser upp mina långtråkiga tågresor är just scenarion som detta. jag kan inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse när jag ser ett svettigt, flåsande ansikte följt av en häpen min samtidigt som dörrarna stängs. höjdpunkten är när tåget står kvar på perrongen i ca. 10 sekunder med stängda dörrar så att alla i vagnen ordentligt kan stirra och riktigt gotta sig i denne arme själs missöde.

i lördags gick jag ut. kände mig hyfsat skabbig men ändå smått entusiastisk. jag hade sett fram emot att vi skulle gå till hc som ska ha ganska bra musik och helt ok människor. när vi kom dit var det dock helt tomt. lite fundersamma och chockade satte vi oss vid ett bord och hoppades på att fler skulle dyka upp. det gjorde de dock inte. det har tydligen varit en massa människor där en gång i tiden, så det var lite otippat (på en lördag dessutom). när "f" kom lite senare visade det sig att hon hade sett mig på streetstyle på ett ställe där jag inte trodde att någon  skulle se det, allra minst hon. illa. såg ju ut som en pygméliknande sumobrottare. :/
två hiphop(?)killar satte sig ner och började prata med oss, eller mig, eftersom de andra inte var överdrivet entusiastiska. "a" drog igång världens historia om att hon var med i maffian och övriga sa inte så mycket. jag tyckte hur som helst att det var trevligt med lite sällskap och den blonda killen var en söt liten grabb, fick smaka på hans drink (han var tjejen i sällskapet enligt honom själv då vi andra var macho och drack öl) och så sjöng de två gossarna för mig när de hörde att jag fyllt år. eh, inte pinsamt alls. efter en öde stund på hc bestämde vi oss för att traska vidare då det uppenbarligen inte skedde någon större förbättring. utan bättre alternativ bar det av till viper, men nu med en betydligt reducerad skara. vi tre som var kvar var dock inte redo att avsluta kvällen. vid viper var det betydligt mer party. fullt av dansande fjortisar och slimmon. perfekt. :D bara att skaka rumpa till dålig techno och justin timberlake. det var faktiskt oväntat roligt med lite dans på ett överbelamrat dansgolv med skabbiga killar hängande i hälarna. avdansade och glada bestämde vi oss för att åka hem. det var kallt, vi missade precis bussen men kl. halv sex var jag hemma.

telefonsamtal med papi imorse:

- hej. jag tänkte att jag skulle höra med din mamma vad hon ska köpa i födelsedagspresent åt dig. jag tänkte åka till stockholm idag och handla.
- ja, du kan inte köpa några james dean-filmer i alla fall, för det fick jag av henne. du har inte sagt grattis till mig förresten.
- men du har ju inte fyllt år än.
- jag fyllde år i torsdags
  (tystnad)
- va? men fyller inte du år på söndag?
- hmm nej. jag fyller år den 6e.
- jo, men... jag var helt säker på att det är på söndag som du fyller år.

alltså shiiiiet. sånt här händer bara mobbade barn på film! :o

igår fyllde jag år. 18. det är konstigt det där med ålder. jag har sett fram emot att fylla 18 länge; friheten, möjligheterna. ändå får jag ångest när jag tänker på det. i hela mitt liv har jag varit besatt av ålder, dödsskraj inför tanken på att åldras, ruttna sönder och ha det bästa av mitt liv bakom mig. när jag skulle fylla 14 fick jag en extrem åldersnoja, fick ångest, blev deppig. jag ville inte bli vuxen, jag ville vara barn. ändå har jag aldrig varit särskilt omogen eller barnslig för min ålder, jag har bara varit rädd för att tvingas leva upp till någon mall och standard av vad som förväntas av en vuxen. en vuxen leker inte, en vuxen har inte kul. när man är vuxen förväntas man uppföra sig på ett passande sätt. kanske är det därför som jag inte vill bli vuxen; jag vill inte ta ansvar, jag vill leva ett händelserikt, stimulerande liv utan att någon dömer mig.
också utseendets förfall som skrämmer mig. löjligt och ytligt men likväl något som känns oerhört obehagligt att tänka på. när t.o.m. skönheters utseende deformeras med tiden, vad ska då hända med mitt?
det som gäller nu och som jag försöker att inte glömma bort är att man behöver inte ha ett mindre spännande eller intressant liv bara för att man blir äldre. man får ju massvis av erfarenheter och berättelser att reflektera över och att återberätta. det behöver nödvändigtvis inte bli ett sämre liv, kanske t.o.m. ett rikare liv.  jag hoppas bara att allt utformas på ett sätt som passar mig, att jag får syssla med något jag älskar. det är det jag funderar mest på, oroar mig över. vad händer annars..?

plötsligt har varenda människa jag känner ett stabilt förhållande eller 10-15 beundrare. alltså aah! :(
idag har jag ägnat mig åt självömkan och deppigheter. moget, jag vet.
hmm, jag vill inte att det ska förstöra min vecka, vore så typiskt mig. det känns som att jag aldrig någonsin kommer uppleva riktig kärlek. alla andra lyckas, jag är aldrig ens nära. därför blir jag väl knappast det roligaste sällskapet heller.
åh, om jag ändå visste exakt vad jag gör för fel!? jag är medveten om att det löjligt mycket jag behöver ändra på! jag vet bara inte hur. jag behöver hjälp. jag vill bli en bättre människa. fuck.
om jag ändå vore intressant...

idag har jag varit och shoppar med två kompisar, mysigt givetvis men jag har inte kunnat släppa tanken på att jag ska vara barnvakt ikväll. åh. det är två pojkar 6 & 9 år gamla och de är väl knappast några huliganer, dock kände jag mig oerhärt lättad när deras mamma ringde och sa att hon fixat så att någon annan skulle passa barnen i helgen, istället för mig och min syster som det var tänkt, eftersom hon inte hade fått tag på oss "åh synd". JIPPIE! tänkte jag. dock ringde hon 10 minuter senare och sa att hon skulle hämta hem dem från grannen, eller vilka de nu var hos, så att vi skulle kunna passa dem istället. det är totalt omöjligt att säga nej till den människan, hon utgår ifrån att man har tid när som helst och att målet med ens liv är att passa hennes barn. eller ja, om hon någonsin skulle kommit på tanken att man kanske har ett liv.
star wars/tecknat och popcorn med två småpojkar ikväll. yay!

---

5 dagar kvar. :D