back from the dead.

tåget rullar in mot perrongen. människor strömmar in genom dörrarna. långt, långt borta börjar paniken så smått växa fram hos en raskt gående människa. paniken får grepp på allvar och blir till fasa. gången blir till joggande, joggandet blir till en okontrollerad språngmarsch. hjärtslagen pulserar i strupen. nästan där. springer genom spärrarna. slår i höftbenet. vill skrika till av smärta. fortsätter att springa. ytterligare några stapplande steg och så äntligen; framme! magen pirrar till av lycka. yes! men då... lyckan är som bortblåst, byts ut till en chockartad förvåning i klass med edward much's skriet i samma ögonblick som... dörrarna stängs!

hjälp, jag är ond!
det som ständigt lyser upp mina långtråkiga tågresor är just scenarion som detta. jag kan inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse när jag ser ett svettigt, flåsande ansikte följt av en häpen min samtidigt som dörrarna stängs. höjdpunkten är när tåget står kvar på perrongen i ca. 10 sekunder med stängda dörrar så att alla i vagnen ordentligt kan stirra och riktigt gotta sig i denne arme själs missöde.