bohemian manifesto - a field guide to living on the edge
do you know me? I don't think so!
i vissa samanhang börjar jag (helt motsägelsefullt) babbla på löjligt mycket i hyfsad snabb takt utan att det egentligen är någon som är intresserad bara för att jag blir nervös. det hände idag. vi hade seminarium i psykologi och; visst, vi uppmuntrades att dra parareller till verkliga händelser. jag önskar dock, såhär efterhand, att jag hellre hade hållit tyst. jag tog upp att jag spelade fotboll samtidigt som jag var indiepanda på högstadiet. fuck. jag vill inte att de ska tro att de vet vem jag, absolut inte utifrån det där. den som sa att man mår bättre av att vara öppen ljög!
fuckin' shit!
bad-ass
någon gång under 70-talet reste pappa runt i europa med några kompisar. en natt var de i närheten av amsterdam men de åkte inte in i staden för de var trötta och hade ont om pengar, så de ställde bilen på en parkering. två av dem sov i bilen och pappa och en annan kille sov under bilen. det började spöregna och där var fullt av möss. eftersom de var långa och bilen inte fullt lika lång stack deras huvuden ut och det var inte så mysigt med allt vatten. de bestämde sig då för att åka in i amsterdam och att hitta något billigt hotell. pappa och en till kille klev ur bilen för att kolla läget. de hade lyckats hamna i ett område där det hängde ett stort gäng av mods och några män som högljutt spelade kort. pappa och hans vän stod kvar och kollade eftersom de tyckte att det var intressant att se. plötsligt kom tre polisbussar och körde i riktning mot dem. pappa ska då ha tänkt "åh vad spännande, nu kommer vi få se ett polisingripande på nära håll". men tji fick han när han var den första de tog med sig, trots hans tafatta "but I'm not a part of this. I'm only a tourist". snart fick de andra följa efter, liksom pappas kompis. väl på polisstationen föstes de in i en stor sal och i dörröppningen stod en man med en k-pist. som tur var hade en av deras kompisar stått längre bort och sett när de arresterades så han väckte den sovande typen och de följde efter polisbussarna till polisstationen. när de kommit dit lyckades de prata med vakterna och fick då komma in i rummet där pappa och den andre killen väntade. dessvärre var det inte lika lätt att komma ut, mannen med k-pisten pekade bara inåt rummet när de skulle gå, trots att de bara var där för att hämta sina kompisar. efter ett tag hamnade de alla i mindre fängelseceller, så små att det inte ens gick att sitta på golvet. efter en lång väntan var de tvugna att genomgå förhör för att bevisa att det de sa verkligen stämde. kompisarna som kommit till undsättning visade pass osv. pappa och hans vän hade inte haft med sig någonting alls när de arresterades, inga id-kort av något slag. så... man kan ju alltid fundera över hur det hade kunnat gå om inte den tredje killen hade råkat se vad som hände. det fanns ju trots allt en tid långt före mobilen...
me too, andy! me too!
I dream my days away
så här alltså: drömde att min kompis ville röka lite gräs men jag avböjde bestämt då vi var på väg till något viktigt ställe och jag ville absolut inte råka ut för något missöde. vi satte oss ner i soffan, satt där en stund. när vi reser oss upp för att gå upptäcker jag någonting som jag inte har tänkt på tidigare, jag grabbar tag i ett stolsben och utbrister "hjälp. jag känner det. jag kan smaka på färger, se ljud osv. jag måste ha andats in röken. passiv rökning du vet".
hahaha. hitta sensmoralen! :P
piip
i min framtid
jupp, så får det bli.
about your stalker
- jag har skrivit en del till j på facebook
- jaha
- jag såg att ni skulle träffas. har ni gjort det någon gång tidigare?
- eh alltså vi ses ganska ofta
- jasså. det vore kul att träffas
- hmm jo. hon är ju väldigt trevlig
- jag kan tänka mig det
:P
something must break
när jag blir nere blir jag verkligen nere. jag är inte en sån som har höga toppar för att plötsligt bli extremt låg. jag är väldigt sällan upprymd, jag är mest likgiltig. jag känner mig ofta ensam även omgiven av en massa människor. känns som att det är något jag har missat, att jag är den enda som har gjort det. vad är det jag inte förstår? jag orkar inte. det kanske är mest idag. imorgon kommer jag att tycka att jag är en självupptagen tönt. jag orkar bara inte vara annorlunda.
de identitetslösa kameleonterna
sommarjobb
pretto?
åh alltså ibland kan jag känna att jag måste framstå som världens prettotönt. jag tror inte att jag var try hard-pretto när jag var ett litet kid, så i sådana fall är det hyfsat nytt. det värsta är att det inte är någonting jag vill uppnå. absolut inte! jag tycker att pretentiös är en utav de värsta egenskaperna man kan ha! det är inte så att jag anstränger mig för att slänga svåra uttryck omkring mig och "briljera" med saker som alla andra redan vet och läsa intellektuella böcker som alla andra redan har läst. nej inte alls. fast det är egentligen ett mycket större problem om det sker så pass naturligt att man inte tänker på det. det är mer på senare tid som jag har börjat fundera på det eftersom min kära syster nämnde att jag kan framstå som pretto ibland. antar att man är blind för det när det gäller en själv och bara tror att man är cool eller något, eller ja inte cool absolut inte cool. komiskt egentligen att man är så besatt av vad andra människor har för uppfattning av en. jag kan t.ex. tycka att det är väldigt intressant när vissa människor har annorlunda kläder, gör något oväntat, bryter mönstret. men jag skulle säkert inte resonera likadant om det var en annan person som gjorde exakt samma sak. antar att det hela tiden gäller att balansera det "jag" som man visar för världen, det är aldrig bra att visa sig för extrem åt något håll. om man är ute efter att tillfredsställa omgivningen menar jag...
gitarren och jag
AHAHAHA. jag älskar mighty boosh!
gillar den inte
pete is back!
min man är frisläppt och fit for fight. oh yes!
nu måste jag skaffa biljett till hulsfred, blähä. hands of pete, bitches!! är allt jag har att säga.
