back from the dead.

nu ska jag minsann ta tag i mitt liv och bli den ultimata personen; lära mig att spela gitarr, bli poetiskt och djup, mystisk, och intressant. eller eh... ja, försöka lära mig att spela gitarr i alla fall.

jag blir alltid löjligt inspirerad efter att ha lyssnat på en viss typ utav musik, träffat vissa människor, gått på konserter eller som nu var fallet; sett en poetiskt musikfilm à la: I'm not there. till en början blev jag något fövirrad av den icke-existerande handlingen och alla de människor som spelade samma karaktär fast med olika namn men ganska fort växte den något enormt. en fascinerande film och definitivt en utav de snyggaste filmer jag sett (slagen av control och några andra) men utan tvekan min typ av film. det är just sådant som lockar för min del; en film så drömsk och abstrakt att den inspirerar och skapar en alldeles egen bubbla för mig att befinna mig i.
måste förövrigt säga att jag tycker att cate blanchett var fullkomligt briljant i rollen som en ung och rebellisk dylan. t.o.m. hennes ansiktsdrag verkade på något magiskt sätt ha transformerats och gjort henne till en identisk dylan-kopia.