back from the dead.

snart spelar det ingen roll längre. snart är det sommar och jag längtar så att kan dö. imorse skulle jag cykla till tåget på min finfina röda cykel. men det var inte alls som det brukar. det normala scenariot brukar gå ut på att jag tänker "attans, mitt tåg går om 5 minuter. jag är så korkad. varför gick jag inte tidigare?!", sen kastar jag mig upp på min stilige springare i panik, blänger irriterat på alla förbipasserande bilister som har oturen att befinna sig i min närhet, jag kastar ifrån mig cykeln och springer den sista biten till tåget, upp för alla trapporna, hoppas att jag inte ser ut som en idiot i onödan (att tåget precis åker dvs.), jag känner mig ofräsch och utmattad. slut. det är alltså så det vanligtvis går till. visserligen försov jag mig en smula på morgonen, hade panikbråttom då jag behövde lämna in en uppsats innan kl. 9, dessutom verkade skrivaren tycka att det var en god idé att få slut på bläck precis då. det tyckte inte jag.

jag visste det direkt, så fort jag öppnade ytterdörren sköljde det liksom över mig. jag har sett soligare dagar, jag har sett varmare dagar men det här var något helt annorlunda. när jag satte mig på cykeln rullade den självmant åt samma håll som jag ville. jag såg en nässelfjäril fladdra förbi. en lätt sommarbris snuddade vid håret, så gott som obefintlig men tillräckligt för att skapa liv och rörelse. asfalten var torr, så torr som den bara var när jag var 7 år och hoppade hopprep på skolgården med mina klasskompisar. det är något särskilt med torr asfalt, jag blir alltid nostalgisk.

jag är en sentimental tönt, jag vet. men det var fint.
.. äh.