back from the dead.

när jag tänker på jorden som en liten dammtuss i universum och vi människor som försvinnande små känns det ganska ologiskt att vi ägnar våra bästa år, våra unga år åt att pressa in mer, eller mindre onödig kunskap i våra överfulla huvuden. vi stressar sönder oss, pressar oss själva, försöker prestera, får ångest. vi lever inte i nuet eftersom vi är för upptagna av att tänka på framtiden, även i framtiden. vi lever våra liv genom våra handlingar för att vi har det inpräntat, att det är den enda sanningen. vem var det egentligen som kom på hur vi skulle leva våra liv? vem gjorde till norm, en självklarhet? oavsett om jag får 2,0 på högskoleprovet eller lyckas dela ut flest metro-tidningar av alla så är det antagligen inget som kommer ge några större avtryck i historien. förresten så är alla ändå för upptagna av sina egna prestationer. varför ägnar vi oss inte istället till att själva bli så lyckliga som möjligt, göra andra så lyckliga som möjligt?
well, guess I'll never know...